...då får jag ett SMS från Jennifer! Typ: "Hi Mats! I'm lost. Decided to take another route. I went through a village and a man said I couldn't go there so I had to cross a river but it was impossible." Jag fattade ingenting men jag tittade på hunden och frågade. Hunden nickade. Jag SMS:ade tillbaka och hon berättade att hon var på ett kloster, Monasteria Santa Maria. Men jag trodde hon var någon mil in på samma led som jag gått tidigare. Jag fick hjälp att fixa en svarttaxi, det fanns inga riktiga här ute i bergen så en bybo skjutsade mig till en plats på den ordinarie leden ca 10 km väster om Camponaraya. Väl där och 400 spänn fattigare började jag fråga andra vandrare om de sett någon förvirrad amerikanska. Ingen hade naturligtvis sett något. Då kommer en man som ser ut att vara från platsen och jag ber om hjälp. Jag ringer till Jennifer som berättar var hon är. "Vamos" säger spanjoren och sätter fart. Tre-fyra kilometer, över hagar och trädgårdar och han hittade och där satt hon och väntade.

Från Facebook:
Luren bråkar! Jag vandrar i regnet men det är vackert som tusan.

Det var revligt att vandra tillsammans på okända stigar. Och plötsligt kommer vi fram till en översvämmad bäck. Jennifer börjar hämta små stenar och grenar och hoppas kunna gå torrskodd över. Jag tar av mig byxor och skor och vadar.

Men Jennifer prövar sin nygjord bro men plurrar och bilden här bredvid uttrycker hennes frustration över att ha förorsakat mig en massa besvär. Jag som bara tyckte det var kul!