Den är känd, både i Sverige och inte minst i Finland, under en lång rad av namn, som t.ex. ”Skräddarpolskan”, ”All världens polska”, ”Prinsens polska” och ”Svenska Fackeldansen”. Av alla dessa namn är nog det förstnämnda det mest spridda i Sverige. Förmodligen härstammar detta namn från en liten berömd textsnutt som sjöngs till polskan: ”Inte har jag sagt å inte ska jag säja´t, att skräddaren låg hos mor i natt”.

Precis som Christina Frohm skriver ovan i den här tråden kallas den ”Svenska Fackeldansen” i AG Rosenbergs ”160 Polskor, Visor och Danslekar” (1875) och knyts där till Erik XIV:s kröningsfest. Samma beteckning förekommer också i Åhlström & Afzelius ”Traditioner af Swenska Folkdansar” (1814). Möjligen är det denna publikation som populariserat melodin under detta namn och som därigenom skapat missförståndet att det skulle vara denna fackeldansmelodi som spelades vid kröningsfesten. Orimligheten i detta antagande påvisades redan på 1890-talet av Adolf Lindgren i ”Om polskemelodiernas härkomst” (1893). Ovedersägligt är dock att låten var allmänt spridd, inte minst i finska Österbotten, under just namnet ”Svenska Fackeldansen”.

Melodin har i det här sammanhanget undersökts av Otto Andersson i hans arbete ”Svenska fackeldansen i Finland” (1909), där en rad finländska varianter redovisas. En del av dessa är också tryckta i ”Finlands Svenska Folkdiktning, VI, folkdans; A1; Äldre dansmelodier” (FSF), där en heltäckande bild av polskans typer och spridning i Finland ges. I detta verk framgår att den dominerande texten till polskan i Österbotten tycks vara varianter på nedanstående rader: ”Kära hjärtandes herre, märren ligger i kärre, hor i vida världen ska vi no få tan on?”.

I Frans Magnus Böhmes stora arbete ”Geschichte des Tanzes in Deutschland” (1886) finns en uppteckning gjord i Sverige 1810 av ”Herrn Akustiker Friedrich Kaufmann” (d. 1866 i Dresden), där den kallas ”Schwedischer Fackeltanz bei Hochzeit”: ”Bei dieser Melodie unter Fackelschein wird der Braut die Krone (der Brautkranz) abgetanzt. Dieser altgermanische Brauch war fruher allgemein in Schweden”. Denna förklaring till polskans namn kan nog anses som tämligen rimlig, eftersom det är känt att denna tradition förekom vid bröllop på många håll i Sverige långt in på 1800-talet. Utifrån detta antagande kan man förmoda att denna låt, särskilt under 1700-talet, brukats flitigt i detta sammanhang.

Som melodihänvisning i skillingtrycksutgivningen finns den bara representerad i ett enda tryck från Stockholm 1773, men det är allmänt känt att en hel rad folkliga texter (vispolskor) sjungits till denna melodi. Polskan fick också stor spridning i helt andra sammanhang. Carl Michael Bellman använde melodin till Fredmans epistel 62 – ”Movitz Valdthornet proberar”. Bellman hade kanske fått melodin från hovkretsarna, eftersom ”sångmästaren” och tonsättaren Lars Samuel Lalin (1729–1785) lär ha använt den vid en större och uppmärksammad fest vid hovet. Han hade i sin tur kanske hämtat den från JH Romans Drottningholmsmusiken, där melodin ingår i tjugonde satsen.

Som ett tecken på melodins popularitet i högre kretsar kan också nämnas att kompositören Georg Joseph (”Abbé”) Vogler (1749–1814) arrangerat den för violin, viola, fagott och klavér med fransk titel ”La danse des flambeaux en Suedé”. Variantspridningen på denna polska är omfattande och den har spelats i en hel rad olika modus och former. Grundtemat är dock genomgående lätt att identifiera. Härvidlag uppvisar denna låt många likheter med dess motsvarighet ifråga om antalet varianter och paralleller – den kända ”Respolskan”.

En förklaring till både popularitet och spridning torde vara att melodin ofta använts som övningsstycke vid violinspel. Det enkla grundtemat har sedan också fått tjäna som grundstomme för variationsövningar och ytterligare förkovran. Det finns en hel rad exempel på detta i spelmansböckerna. Kännetecknande för dessa melodivariationer och utvikningar är det nära släktskapet med den galanta stilens praxis inom detta område. Bland Einar Övergaards uppteckningar efter Snickar Erik Olsson i Ovanåker, Hälsingland finns ett belysande exempel på detta. Där uppträder polskan i tre olika versioner – inledningsvis en mycket enkel grundstomme med endast fjärdedelar och några få åttondelar, därefter en mer utvecklad form med punkterade åttondelar, slutligen som en fullt utvecklad sextondelspolska: ”Dessa två låtar [507 och 508] äro en nybörjares första lärospån, när han blir styfvare kan han spela en mera utvecklad form som följer” [509; EÖ:s anm].

Polskan finns företrädd i en tidig spelmansbok (Ma 1) – Pehr Anderssons samling från Närke, daterad 1731. En besläktad parallell, men utan andra taktens typiskt tersförskjutna ”ekande” tema, finns redan i skalmejblåsaren Gustaf Blidströms ”Menuetter och Polska Dantzar”.

Detta tema i jämn takt och i en något annorlunda melodisk tappning finner man också i en dansk notbok från slutet av 1700-talet under det förbryllande namnet ”Apamaden”. Kanske har vi här en rest av polskan i fördansform eller så är det danska exemplet ett återbruk av detta tema i kontradans- och engelskform. I den danska notboken står just ”Apamaden” tillsammans med andra ”engelskdanser”. Mer uppseendeväckande är kanske att man också hittar den här melodin i närliggande form i Ludowik Kubas utgivning av sorbiska melodier från tidigt 1700-tal. Den finns exempelvis också som ”Poloneβ” i en samling från den lilla staden Seibis på gränsen mellan Thüringen och Bayern efter Heinrich Nicol Philipp, daterad 1784.

Variantbilden av Skräddarpolskan kompliceras ytterligare av att texten till en annan känd text också har sjungits till samma melodi: ”Hörer du sparfve lilla, mår du inte illa, medan vintern är så sträng och kall”. Denna visa med dess mest spridda melodi utgör nämligen grunden till en annan av våra mest spridda polskor – den s.k. Sparvpolskan."

Anders Rosén:
Melodin till N:o 62 är en mycket känd polska som brukar gå under namn som "All världens polska", "Prinsens polska" och "Skräddarpolskan". Också känd som "Svenska fackeldansen", så t.ex. i "Traditioner af Swenska Folk-Dansar" insamlade och utgivna av Afzelius och Åhlström. Finns i hela det område som var Sverige fram till 1809, alltså även i finska rikshalvan.