Mot slutet av 1600-talet blev menuetten införlivad i senbarocksviten. De andra danser som ingick i denna svit blev i början av 1700-talet omoderna, men menuetten behöll sin popularitet.

Musiken till den tidiga dansmenuetten hade en grundstruktur med två repriser om vanligen fyra eller åtta takter vardera, precis som i mycket annan dansmusik från 1600-talet – schematiskt uttryckt ”ab”. Så småningom började man upprepa första delen efter den andra, fast med annan avrundning, så att man istället fick en ”aba-form”. Sådana menuetter kunde man sedan spela kedjevis, men efterhand började man också kombinera två menuetter på samma tredelade vis: ”a(aba)b(cdc)a(aba)”, vilket sedermera blev den klassiska menuettformen. Den mittersta delen var då vanligen en kontrast till den yttre – ofta en lugn, mera lyrisk sådan – och den gick ofta i en annan tonart eller i orkestersammanhang med användandet av andra instrument. Under Lullys tid blev det populärt att skriva denna mittsektion för endast tre instrument – denna orkestrering av mittsektionen blev ett övergående mode, men mittdelen kom fortsättningsvis att kallas ”trio”.

Man kunde också komponera en trio med samma melodi som huvudsektionerna, dock ofta med lite tunnare sättning. Upptagandet av menuettens triodel hos en del polskor (polonäser) innebar ofta att dessa blev ”baktunga” med ett stort antal takter i andra reprisen. Triodelen hade ju ingen funktion att fylla i folkliga danssammanhang. Man också reflektera över om inte de typiska modulationer i fransk stil som börjar uppträda bland polskorna i de svenska spelmansböckerna vid mitten av 1700-talet också är ett arv från menuetten. Dessa modulationer var ofta knutna till den ”förlängda” andra reprisen.

Från Facebook 26 februari 2020